Semester

Standard

Semestertider. Fantastiskt. Sista dagen på jobbet och sedan går jag på 5 dagars semester. Det ska bli så skönt. Jag ska verkligen anstränga mig för att komma ner i varv. Det är alltid det svåraste för mig faktisk, att varva ner. Man jobbar och står i, vardagen springer på. Barnen har aktiviteter och läxor. Allt går i ett i ett högt tempo. Men så kommer semestern och man ska ta det lugnt och vila upp sig. Inte alltid det lättaste. Jag firar in semestern genom att gå på bio med min man.

Vi ska börja semestern med att hjälpa min stora dotter att flytta till sin nya fina lägenhet. Sedan åker vi ut till landet med katter och barn. Vi har verkligen ordnat jättefint där men det är fortfarande väldigt spartanskt och det finns inget gym där. Jag måste träna. Så jag kommer att spendera några dagar i lägenheten också för att kunna träna. En vecka utan träning fixar jag men inte fem veckor. Jag sover ju så mycket sämre om jag inte tränar.

Vårt landställe är som sagt spartanskt men det är ett paradis för barnen. De har kompisar i det lilla samhället och de kan gå och cykla som de vill. Det är mest grusvägar och inte många bilar. Det finns inga gatlampor dock så på natten är det riktigt mörkt. Men vi har en utedusch och utedass. Nu har vi även en pool som de kan bada i som jag fick av en gammal chef till mig. Även en poolvärmare finns. Så det är verkligen perfekt för barnen.

Jag har en del böcker på min att läsa lista, säkert 5 stycken. Dessutom en del ljudböcker jag vill lyssna på och poddar som jag följer.

Så semestern here I come, snart så…..

 

Annonser

Body positivism

Standard

 

Vad är det? Jag stötte på begreppet via Instagram. Jag såg flera instagram konton med kvinnor, ofta tjocka, som var helt nöjda med sina kroppar. En kroppsaktivism, en kroppsacceptans, de krävde sin plats och älskade sig själva och sina kroppar trots sin storlek. Jag började följa flera och flera konton. Det var befriande att se. Att inte bara se smala, vältränade, botoxade vita kvinnor.

Det är provocerande för många människor runt om i hela världen att se en tjock person vara nöjd med sig själv. Att se en tjock person som älskar sig själv, äter det den vill, tränar, klär sig sexigt och är lycklig. Det provocerar folk. I kommentarsfälten kunde jag läsa kommentarer som att de förespråkar fetma, att de är ohälsosamma och kommer att dö, att de inte förtjänar vård med skattepengar för att de själv orsakar sitt tillstånd osv. Men jag kunde också läsa kommentarer fyllda med kärlek. Hur de prisar personens mod och styrka att visa sig så unapologetic.

Vad var detta för något. Jag var fascinerad. Body positivism är en rörelse där man lyfter fram att alla kroppar är bra kroppar, oavsett vilken hudfärg, könsidentitet eller funktionsvariationer. Alla har en rätt att existera och även att finnas och kunna ses i sociala medier. Ingen kropp ska marginaliseras. Alla förtjänar att vara representerade i media.

Att likställa alla tjocka med att vara ohälsosam är också helt fel. Hälsa är inte lika med smal och ohälsa är inte lika med tjock. Men vad vi vet är att banta och jojo banta inte är nyttigt för kroppen. Jag tror att siffran var så hög som att 95 % av alla som bantar, inom loppet av 5 år, går upp till sin ursprungsvikt eller mer. Det är ganska dåliga odds. Bantningsindustrin är ju en extremt lukrativ affär. De slåss mot något som du aldrig kan bibehålla utan ständigt måste återkomma till om och om igen. Banta, den här magiska dieten, deffa. Det skapar ett stört förhållande till maten. Det skapar skam och skuld. Nu har jag ätit dåligt och då måste jag träna, eller jag börjar banta på måndag. Det finns ingen dålig mat. Men detta störda förhållande till mat kan också gömma sig i att leva rent, att ha en hälsosam livsstil, att träna varje dag, att välja bort vissa livsmedel osv.

Jag säger inte att veganer är ätstörda eller de som äter paleo är det. Men om dina tankar ständigt kretsar kring ditt matintag och eventuell fysisk träning för att förbränna det du intaget så är det ett lite stört förhållande till mat. Om du kategoriserar mat utifrån bra och dålig utifrån att maten gör dig tjock eller inte så är det också lite stört. Jag har verkligen levt så. Jag har tränat och tänkt på vad jag ätit. Jag har uteslutit mjölk och andra saker utifrån att bli mer ”nyttig” fast målet egentligen var att tappa några kilon. Jag har tränat varje dag under perioder och ändå oroat mig över att jag tycker min mage är för mjuk, rumpan för stor och mina celluliter för många. Men vad är det för liv egentligen? Att fundera över vad man kan fixa till hos en plastikkirurg för att modifiera. Är vi renoveringsobjekt? Är våra kroppar renoveringsobjekt? Är inte det tragiskt att vi kvinnor är så osäkra på oss själva och så fasta vid våra utseenden att vi är villiga att betala tusentals kronor för att bli vackrare, smalare och då även lyckligare? För smal är väl lika med lycklig eller hur?

 

Kvinna……

Standard

Jag har funderat mycket över allt som man ska gå igenom som kvinna. Egentligen börjar det redan i barndomen, vi får klänningar och dockor. Vi ska leka mamma, pappa och barn och det finns små kök där man kan laga mat, leksaksdammsugare och diverse hushållsmaskiner. Killarna får bilar, svärd, actionfigurer. Flickorna kläs i fina klänningar som inte alltid är så praktiska utan en del gånger till och med kan begränsa hennes rörelsefrihet medans pojkarnas kläder är mer praktiska och gjorda för lek.

I dagens Sverige sker en förändring. Jag kan se den. Men vi har inte kommit hela vägen ännu. Vi är inte jämlika vi är inte jämställda. Det finns fortfarande stora löneskillnader mellan män och kvinnor. Kvinnoyrken tenderar att ha lägre status än de mansdominerade. Branscher där fler män är dominerande betalar arbetsgivaren in högre tjänstepension. Kvinnor har ofta mycket lägre pension än männen.

Ska vi verkligen ha ett sånt samhälle där många kvinnor sliter med lågavlönade arbeten, eller sliter lika mycket som sin manliga kollega och ändå får lägre lön och sedan lägre pension. Jag vill se en skillnad. Jag vill ha ett mer jämställt samhälle. Det betyder inte att vi alla ska göra exakt samma saker, nej, men det vi gör ska värderas lika.

Att kvinnor fortfarande dödas av sina partners i högre grad än att män dödas av sin kvinnliga partner idag 2018. Det är en skam. En skam. Kvinnovåld och hedersrelaterat våld. I båda utsätts kvinnor för förtryck. Även män kan så klart råka ut för detta även om kvinnor är överrepresenterade.

Jag vill leva i ett samhälle där jag som kvinna inte behöver titta mig om över axeln när jag går hem en sen kväll. Att kunna jogga i elljusspår ensam även om det är sent utan att riskera att bli överfallen. Att kunna supa mig redlös om jag vill utan att bli våldtagen eller tafsad på. Att kunna ha rumpkort kjol utan att dömas. Att ha samma privilegier som mina manliga medmänniskor.

 

Tiden alltså

Standard

Jag står här på jobbet och vi har det ganska lugnt. Inte som när jag arbetade med klienter för då har man fullt upp oavsett årstid. Jag arbetar ju nu som utvecklare/planerare på en kommun. Det är faktiskt väldigt roligt. Väldigt roligt men stundtals väldigt svårt.

I alla fall, i tider av sysslolöshet börjar man ju tänka. Och det är f*n helt galet att min stora dotter fyller 21 år i år. Hon har ju flyttat hemifrån. Och om en vecka flyttar hon till en ny lägenhet. En 2 rok i en förort här i Stockholm. Hon har verkligen haft flyt med lägenhet. Tvåan som hon flyttar till är så fin och den ligger i ett så fint område också. Jag är säker på att hon kommer att trivas.

Och sedan mina två små. De ska fylla 9 år och 13 år. Bara det är ju sjukt. Så stora. Vad hände med all tid? Ibland känns det som att man arbetat så mycket och sedan all vardagslogistik och vips är barndomen borta. Rent logisk vet jag att jag varit mycket och är mycket med mina barn så det är bara min känsla. Men tiden rinner iväg så snabbt. Det är fint, det är skrämmande. Det är en gåva att få se sina barn växa upp men det är samtidigt lite melankoliskt. Tid är ju verkligen något som man aldrig får tillbaka.

I år har jag varit gift i 12 år. 🙂 Det är grejer det.

Livets kärlek till döden

Standard

Sommaren är verkligen här. Vi har haft riktig tur denna sommar här i Sverige. Det är ju en chansning varje år. Man vet aldrig riktigt vad man får. Lite som Gilbert Grape uttrycket; Life is like a box of chocolate. You never know what your´re gonna get.

För visst är det så. Vi vet faktiskt aldrig vad vi kommer att få av livet. Men vi kan vara säkra på att det kommer att vara av varierat slag, sorg, glädje, lycka, oro, ilska, händelser som känns negativa och positiva. Allt.

Jag läste en vacker liten sägen om att döden och livet är kära i varandra och älskade varandra. Varje sände livet döden gåvor som döden behöll för evigt. Är inte det en ganska fin tanke. Att livet är en gåva till döden.

 

PODCAST TIPS

Standard

Jag har börjat lyssna en hel del på poddar. Det är väldigt trevligt att göra det när man promenerar samtidigt.

Här kommer några av mina favoriter:

Mark och Jonas: Mark och Jonas, smart, eftertänksamma, roliga. Vassa kommentarer, många skratt. De tar upp olika ämnen såsom just nu vill jag leva och veckans husmorstips. Vad som är så underbart med att lyssna på dem är att det finns en genuin kärlek dem emellan men samtidigt en humor. Helt klart en feelgood pod.

Penntricket: Natajsha och Cissi, pratar mycket om feminism, om kvinnans rätt till sin kropp, om fettförakt. Jag var sen med att börja lyssna på denna pod, men de lyftar intressanta ämnen ur ett intressant perspektiv och låt oss vara ärliga feminismen behövs.

From the heart, conversation with yoga girl: Yoga girl talar från hjärtat. Hon är väldigt genuin. Hon tar upp olika ämnen kring både yoga, andlighet men också föräldraskap. Hennes podd är upplyftande men ändå djup men lämnar en med en känsla av positivitet och hopp.

Har ni några poddar ni kan rekommendera?

Valtankar 2018

Standard

Då närmar sig återigen valet. Det har varit ganska gungiga år med Socialdemokraternas politik tycker jag. Vi har också haft den stora vågen med ensamkommande som blev en stor ögonöppnare och som påverkade socialtjänsten hos de flesta kommuner. Det känns också som en rädsla drabbade delar av befolkningen, vi och dom känsla som spred sig.  Fungerar mångkulturalismen och är fungerar integreringen? Och är våra problem bostadsområde kopplat till etnicitet? Eller är den kopplat till ett utanförskap som egentligen rör sig mer om klass?

Detta val kommer på ett sätt att vara ödesdigert tror jag. SD ökar sitt stöd och såg i en undersökning ut att vara det största partiet. Det är skrämmande. Även om ett part tvättar bort sin tidiga historia så tror jag att det är lätt att vända tillbaka till den om man hamnar i en stark maktposition. Rädsla föder inget positivt. Vi och dom föder inte inkludering.

Så hur röstar man i detta val? Vad är viktigt? Vilka frågor är viktiga? Mänskliga rättigheter, vård, skola, klimat, bostäder. Egentligen kan vi inte utesluta någon fråga. Men klassfrågan då? Den är viktigt. Stora glapp mellan olika samhällsklasser skapar utanförskap. Det vet vi. Så har vi haft det förut i Sverige. Är vi på väg dit igen?

I slutändan är vi alla människor och vi behöver varandra.