Det är något i vacker natur som berör en. Det är som att man tar del av Guds rike och all skönhet i denna värld. Vacker natur ger en genklang i själen och en saknad efter något större, efter en tillhörighet större än en själv. En vacker natur får en att se ut och känna inåt. Skönhet, det är så vackert att det också gör ont. Kanske skönhet och smärta går hand i hand. Kanske är det så som livet är fyllt av smärta och skönhet. Varje dag vi vaknar borde vi vara tacksamma eftersom vi fått ännu en dag på denna jord. Vi kan ju aldrig veta när vi försvinner, när detta som vi kallar liv plötsligt tar slut. Ingen vet, ingen anar. Bara att livet kan kännas allt för kort. År ut och år in, tiden känns knapp och kort. Hur skam an hinna med allt som man tänkt sig att hinna med? Hur ska man hinna förverkliga allt det som hjärtat vill? Hinner man det eller får man helt enkelt ge upp och bara acceptera livets ofullständighet. Men kanske är det just denna ofullständighet som gör livet fullkomligt. Kanske är det alla våra misstag och alla våra bra gärningar som blandas i en stor kompott och ger oss ett fullständigt liv. Alla våra fel och brister känns så stora och ger skuldkänslor. Skuld känlsa på skuldkänsla, alla våra hårda ord alla våra orättvisa handligar som drabbar någon i familjen. Denna prestations känsla och besvikelse på sig själv att man borde vetat bättre. Men kanske handlar livet just om detta, att göra misstag för att lära sig. Lära sig och ändra sig. Kanske är det så att våra djupare läxor lär vi oss endast genom våra misstag. Kanske är det just så. Och i så fall borde skulden vi känner i en händelse bytas ut till tacksamhet och förlåtelse. Tacksamhet över insikten och lärdomen och förlåtelse för att man handlade utifrån det bästa man visste just då. Men varför är det så lätt att plåga sig själv år efter år i minnet av någon handling man begätt som varit fel? Varför plågar vi oss när vi kan förlåta andra? Är det den högsta och kanske mest svår definierade formen av högmod? Ett högmod förklätt i känslan att vi borde ha vetat bättre. Att andra kan göra fel och vi kan förlåta dem är en sak men att förlåta sig själv är en annan. För vi borde vetat bättre. Är då inte detta högmod?
Sann förlåtelse kommer från kärlek och då är det att älska sig själv.
Chissra's Blog 