2019 snart är du här

2019. Åren flyger och 2018 har varit ett otroligt händelserikt år. Jag fick fast anställning som planerare/utvecklare, jag har rest 3 gånger; 2 gånger till Berlin och 1 gång till Barcelona.

Det är något med spanska städer som tilltalat mig. Något med arkitekturen och miljön. Jag älskar det. Barcelona är bullrigt och stort men samtidigt förtrollande och historisk. det är som att vandra omkring på medeltiden. La Sagrada Familia, Santa Maria del mar och Parc Guell. Vilka platser. Omgiven av berg och hav. Jag kommer att återvända.

Klimathotet har ju inte undgått någon. Vi förstör jorden. Alla våra resor, sopor, livsstil. Vi lever som att det inte finns någon morgondag och det är nog inte vad leva i nuet egentligen ska innebära. Kan man göra något? Ja alla kan vi göra något.

Jag tror inte på nyårslöften, de bryter man bara. Däremot tror jag på mål. Mål och delmål. Så jag bestämde att miljön får vara mitt mål under 2019. Detta innebär att jag inte kommer att resa med flyg under ett års tid. Om vi reser får det bli med bil (vi har en hybrid), båt eller tåg. Jag vet att det begränsar utbudet för vart man kan resa men så får det vara. Jag vill att mina barnbarns barn kan bo på en planet som lever, inte en död. Jag tänker också sopsortera och återvinna. Försöka begränsa min konsumtion och köpa mer på second hand. Detta innebär också att jag ska försöka låna böcker på biblioteket istället för att köpa dem, eller även där handla second hand. Jag r en boknörd, jag älskar böcker men det är inte många böcker man kan tänka sig att läsa två gånger varav det är onödigt att köpa dem. Här kan även läsaplatta vara ett alternativ, men det får vara steg 2. Så 2019 får vara ett år i miljötänkets anda.

Wish me luck.

Julen 2018

Så kom julen och så gick julen. Tiden går snabbare och snabbare tycker jag ju äldre man blir. Vi firade jul hemma hos äldsta dottern. Hon hade gjort så fint. Hon har verkligen ett öga för inredning. Det har hon inte ärvt efter mig. Det var jättemysigt. Det enda som var lite tråkigt var att deras hund brutit tassen och var på djursjukhuset, så både dottern och svärsonen var oroliga.

Om man ska summera just december månad så är det månaden där jag återupptog mina tarotkort och har börjat spå kunder igen. Det var som att komma hem. Jag fick köpa en ny tarotlek då jag inte kunde hitta min gamla. Jag var både lite nervös och förväntansfull. Det gick bra, jag tror att alla kunder var nöjda. För det blir ju lite så, man vill ju prestera och ge personen som kommer något som de känner igen och något som de kan ta med sig. Att spå igen var som att komma hem. Det sitter i min ryggrad så att säga vilken tarotlek jag än använder. Och det blir lite att hitta hem till en del av mig som legat i träda.

Om vi fortsätter summera december månad så har jag också anmält mig till en Kundaliniyoga kurs. Det ska bli spännande. Jag har kört lite Kundaliniyoga här hemma men det är alltid något annat när man deltar i en kurs.

Så nästa år väntar denna spännande kurs och förhoppningsvis fler tarotkunder.

 

Boktips

Jag vill tipsa om böckerna som handlar om Ruth Galloway. En rättsarkeolog i North Norfolk i England. Hon hamnar i spännande situationer när hon hjälper polisen att datera benrester. Böckerna är skrivna av Elly Griffiths. De är i alla fall spännande och jättebra.

Jag älskar böcker. Min dröm är att bo i en sekelskiftsvåning på Södermalm eller i Gamla Stan. Där har jag ett litet bibliotek. Med böcker, en skön läsfåtölj och plädar i jordfärger. Från köket tittar jag ut över en liten innergård där det finns några träd. Fönsterna är stora, ni vet sådana som man kan sitta i. Det är trägolv, breda gamla plankor och några antika mattor på en del ställen. Det finns också en liten balkong där ett litet bord med två stolar i trä står. Sovrummen är luftiga med en gammaldags himmelsäng. När jag kommer ut ur porten ligger det caféer och restauranger. Det är min vision.

Perioder av sömnlöshet

Eller kanske inte sömnlöshet utan sömnstörning. Vaknar vid halv fyra på morgonen även om jag lägger mig vid tio. Vaknar pigg men dagen blir ju sjukt lång och jag blir så trött efter lunch.

Jag har svårt att ligga kvar i sängen också utan går upp.

Barnen sover så om jag ska se det ur en positiv synvinkel så är det egentid. Hahahaha.

Mer valtankar

Nu är det snart val och jag känner en liten stråle av hopplöshet. Det verkar som att SD vinner gehör. Är verkligen en femtedel av Sveriges befolkning rasister eller har rasistiska sympatier? Det är skrämmande. Vad går vi emot för samhälle? Ett hårt samhälle med ännu mer utanförskap. Ett samhälle där bara den starka vinner och förorter är segregerade. Där ingen någonsin blir svensk om man inte är blond och blåögd. Där vi använder oss av militärer och mer våld i förorten. Är det samhället vi går emot?

Jag vill leva i ett samhälle där vi tar tillvara på alla människors potential, oavsett etnicitet, funktionsvariationer, könsidentitet. Ett inkluderande samhälle. För inkludering skapar en gemenskap och i gemenskapen finns omtanken. Jag vill bo i ett samhälle där alla ungdomar faktiskt kan flytta hemifrån när de tagit studenten för det finns lägenheter till humana priser. Där människor i behov blir beviljade insatser från LSS. Ett samhälle där förorter blomstrar och är lika attraktiva som innerstaden. Där vi alla kan leva tillsammans med respekt för varandra. Där vi kan lära oss av varandra. Att inte se varandra eller samhället som ett hot. Hur gör man det? Hur når man dit?

Jag vet inte men jag vet att med rasismen når man ingenstans.

 

Kvinnocykler

Det är egentligen galet hur lite man talar om kvinnokroppen och alla våra faser. Puberteten pratas det en del om men sedan är det inte så mycket mer. Visst pratar man en del om barnafödande och den gravida kroppen men efter tycker jag att det tar stopp. Kroppen efter förlossning ges inte så stort utrymme förutom i artiklar såsom; hur du får tillbaka din kropp till hur den var innan graviditeten det vill säga viktminskning. Kroppen kommer aldrig att bli eller vara den samma. Det man går igenom med att vara gravid och föda är något som förändrar kroppen för alltid. Både på positiva sätt men ibland mindre positiva sätt vid exempelvis förlossningsskador.

Men vad jag vill skriva lite om nu är förklimakteriet och klimakteriet. Hur mycket pratar vi om detta? Nästan inget även om det börjar kastas lite ljus. Men det finns också en stor okunskap inom vården. I och med att jag nu kan joina 40+ gänget kände jag att det är lika bra att börja söka kunskap om det som jag kommer att möta på inom relativt nära framtid. Det finns en jättebra podd som heter Klimakteriepodden man kan lyssna på bland annat. Men detta är en terräng som inte många vill beröra. Det är också något som framställs som väldigt negativt. Klimakteriekärring är ett slagord. Vem vill vara det? I Kina betyder klimakteriet den andra våren. Det är väl en mycket finare term då det faktiskt är en ny period i livet. Men hur ofta lyfts det och pratas det om att även förklimakteriet finns eller premenopaus som egentligen är en bättre term. Redan i premenopausen, som är en period som kan börja vid 40, märker vi skillnader i kropp och själ. Detta beror på att progesteron halten minskar och östrogennivåerna är ojämna. Östrogennivåerna kan både stiga och sjunka under denna period. Vissa kvinnor kan ha premenopausa besvär redan vid 35 års ålder. Det finns många diffusa symtom som denna period och jag tror att det är därför många kvinnor som söker hjälp inom vården inte får rätt hjälp. Redan i premenopaus kan man få, förutom symtom såsom oregelbunden, rikligare eller mindre mens, sömnproblem, nedstämdhet, svaghetskänsla, hjärtklappning, ångest, mindre stresstålighet, humörsvängningar och utmattningssymtom. Det finns också kvinnor som berättar om att de helt plötsligt blir överkänsliga och allergiska mot exempelvis en hudkräm de använt utan problem tidigare. Eller att magen börjar krångla. Det är många kvinnor, när de söker vård, som blir sjukskrivna för utmattning. Tänk om det är fel diagnos? Jag hörde på Klimakteriepodden att en läkare inom primärvården hade börjat remittera dessa kvinnor till gynekologer och sjukskrivningarna minskade då kvinnorna blev hjälpta. Tänk nu om alla dessa symtom faktiskt går att härröra till premenopaus och hela den hormonförändring som händer i kroppen? Eftersom det är kvinnoåkommor så är det inte heller så högprioriterat. Vilket man faktiskt kan se är vanligt inom alla åkommor eller sjukdomar som berör kvinnor.

Men att hur ofta är det vi egentligen pratar med varandra om detta? Ingen vill ju helt bli äldre och många av oss känner oss för unga för att ens tänka tanken. Men faktum är att det kan börja redan runt 35. Och vid 40 år vi verkligen inte för unga. Vad är det som gör att det på ett sätt blir så tabubelagt? Eller så fult att prata om? Associationerna som görs till denna period är också nedsättande såsom jag ovan skrev. Man blir sur och gnällig. Kärring. Vi är alla så ungdomliga och känner oss ungdomliga. Och visst kan jag förstå känslan, man känner sig ung i sinnet. Och ja vi har bättre hälsa idag än för 100 år sedan så vi kanske åldras lite långsammare men den biologiska klockan tickar och kroppen åldras om än inte lika synbart idag. Åldrandet är inget vi kan bromsa. Även om vi sprutar oss fulla med botox och lyfter oss så det sur ut som att vi gått i motvind de senaste åren åldras vi. Och våra hormoner och dessas cykler bryr sig inte om att vi känner oss unga. Vi åldras och våra hormoner påverkas. Och större delen av våra liv är vi inte unga. Men det är ungdomen som prisas. Premonopaus och klimakterie betyder ju att vi vissnar? Eller ska vi se det som den kinesiska betydelsen en andra vår?

Så med tanke på samhället och hur allt idag fungerar verkar det som att vi kvinnor får utbilda oss och söka information och möjliga behandlingar eller mediciner själva. Kunskap är makt. Jag har beställt boken Perimenopower -hitta din supekraft när hormonerna svänger av Katarina Wilk.

 

Semester

Semestertider. Fantastiskt. Sista dagen på jobbet och sedan går jag på 5 dagars semester. Det ska bli så skönt. Jag ska verkligen anstränga mig för att komma ner i varv. Det är alltid det svåraste för mig faktisk, att varva ner. Man jobbar och står i, vardagen springer på. Barnen har aktiviteter och läxor. Allt går i ett i ett högt tempo. Men så kommer semestern och man ska ta det lugnt och vila upp sig. Inte alltid det lättaste. Jag firar in semestern genom att gå på bio med min man.

Vi ska börja semestern med att hjälpa min stora dotter att flytta till sin nya fina lägenhet. Sedan åker vi ut till landet med katter och barn. Vi har verkligen ordnat jättefint där men det är fortfarande väldigt spartanskt och det finns inget gym där. Jag måste träna. Så jag kommer att spendera några dagar i lägenheten också för att kunna träna. En vecka utan träning fixar jag men inte fem veckor. Jag sover ju så mycket sämre om jag inte tränar.

Vårt landställe är som sagt spartanskt men det är ett paradis för barnen. De har kompisar i det lilla samhället och de kan gå och cykla som de vill. Det är mest grusvägar och inte många bilar. Det finns inga gatlampor dock så på natten är det riktigt mörkt. Men vi har en utedusch och utedass. Nu har vi även en pool som de kan bada i som jag fick av en gammal chef till mig. Även en poolvärmare finns. Så det är verkligen perfekt för barnen.

Jag har en del böcker på min att läsa lista, säkert 5 stycken. Dessutom en del ljudböcker jag vill lyssna på och poddar som jag följer.

Så semestern here I come, snart så…..

 

Body positivism

 

Vad är det? Jag stötte på begreppet via Instagram. Jag såg flera instagram konton med kvinnor, ofta tjocka, som var helt nöjda med sina kroppar. En kroppsaktivism, en kroppsacceptans, de krävde sin plats och älskade sig själva och sina kroppar trots sin storlek. Jag började följa flera och flera konton. Det var befriande att se. Att inte bara se smala, vältränade, botoxade vita kvinnor.

Det är provocerande för många människor runt om i hela världen att se en tjock person vara nöjd med sig själv. Att se en tjock person som älskar sig själv, äter det den vill, tränar, klär sig sexigt och är lycklig. Det provocerar folk. I kommentarsfälten kunde jag läsa kommentarer som att de förespråkar fetma, att de är ohälsosamma och kommer att dö, att de inte förtjänar vård med skattepengar för att de själv orsakar sitt tillstånd osv. Men jag kunde också läsa kommentarer fyllda med kärlek. Hur de prisar personens mod och styrka att visa sig så unapologetic.

Vad var detta för något. Jag var fascinerad. Body positivism är en rörelse där man lyfter fram att alla kroppar är bra kroppar, oavsett vilken hudfärg, könsidentitet eller funktionsvariationer. Alla har en rätt att existera och även att finnas och kunna ses i sociala medier. Ingen kropp ska marginaliseras. Alla förtjänar att vara representerade i media.

Att likställa alla tjocka med att vara ohälsosam är också helt fel. Hälsa är inte lika med smal och ohälsa är inte lika med tjock. Men vad vi vet är att banta och jojo banta inte är nyttigt för kroppen. Jag tror att siffran var så hög som att 95 % av alla som bantar, inom loppet av 5 år, går upp till sin ursprungsvikt eller mer. Det är ganska dåliga odds. Bantningsindustrin är ju en extremt lukrativ affär. De slåss mot något som du aldrig kan bibehålla utan ständigt måste återkomma till om och om igen. Banta, den här magiska dieten, deffa. Det skapar ett stört förhållande till maten. Det skapar skam och skuld. Nu har jag ätit dåligt och då måste jag träna, eller jag börjar banta på måndag. Det finns ingen dålig mat. Men detta störda förhållande till mat kan också gömma sig i att leva rent, att ha en hälsosam livsstil, att träna varje dag, att välja bort vissa livsmedel osv.

Jag säger inte att veganer är ätstörda eller de som äter paleo är det. Men om dina tankar ständigt kretsar kring ditt matintag och eventuell fysisk träning för att förbränna det du intaget så är det ett lite stört förhållande till mat. Om du kategoriserar mat utifrån bra och dålig utifrån att maten gör dig tjock eller inte så är det också lite stört. Jag har verkligen levt så. Jag har tränat och tänkt på vad jag ätit. Jag har uteslutit mjölk och andra saker utifrån att bli mer ”nyttig” fast målet egentligen var att tappa några kilon. Jag har tränat varje dag under perioder och ändå oroat mig över att jag tycker min mage är för mjuk, rumpan för stor och mina celluliter för många. Men vad är det för liv egentligen? Att fundera över vad man kan fixa till hos en plastikkirurg för att modifiera. Är vi renoveringsobjekt? Är våra kroppar renoveringsobjekt? Är inte det tragiskt att vi kvinnor är så osäkra på oss själva och så fasta vid våra utseenden att vi är villiga att betala tusentals kronor för att bli vackrare, smalare och då även lyckligare? För smal är väl lika med lycklig eller hur?

 

Kvinna……

Jag har funderat mycket över allt som man ska gå igenom som kvinna. Egentligen börjar det redan i barndomen, vi får klänningar och dockor. Vi ska leka mamma, pappa och barn och det finns små kök där man kan laga mat, leksaksdammsugare och diverse hushållsmaskiner. Killarna får bilar, svärd, actionfigurer. Flickorna kläs i fina klänningar som inte alltid är så praktiska utan en del gånger till och med kan begränsa hennes rörelsefrihet medans pojkarnas kläder är mer praktiska och gjorda för lek.

I dagens Sverige sker en förändring. Jag kan se den. Men vi har inte kommit hela vägen ännu. Vi är inte jämlika vi är inte jämställda. Det finns fortfarande stora löneskillnader mellan män och kvinnor. Kvinnoyrken tenderar att ha lägre status än de mansdominerade. Branscher där fler män är dominerande betalar arbetsgivaren in högre tjänstepension. Kvinnor har ofta mycket lägre pension än männen.

Ska vi verkligen ha ett sånt samhälle där många kvinnor sliter med lågavlönade arbeten, eller sliter lika mycket som sin manliga kollega och ändå får lägre lön och sedan lägre pension. Jag vill se en skillnad. Jag vill ha ett mer jämställt samhälle. Det betyder inte att vi alla ska göra exakt samma saker, nej, men det vi gör ska värderas lika.

Att kvinnor fortfarande dödas av sina partners i högre grad än att män dödas av sin kvinnliga partner idag 2018. Det är en skam. En skam. Kvinnovåld och hedersrelaterat våld. I båda utsätts kvinnor för förtryck. Även män kan så klart råka ut för detta även om kvinnor är överrepresenterade.

Jag vill leva i ett samhälle där jag som kvinna inte behöver titta mig om över axeln när jag går hem en sen kväll. Att kunna jogga i elljusspår ensam även om det är sent utan att riskera att bli överfallen. Att kunna supa mig redlös om jag vill utan att bli våldtagen eller tafsad på. Att kunna ha rumpkort kjol utan att dömas. Att ha samma privilegier som mina manliga medmänniskor.

 

Tiden alltså

Jag står här på jobbet och vi har det ganska lugnt. Inte som när jag arbetade med klienter för då har man fullt upp oavsett årstid. Jag arbetar ju nu som utvecklare/planerare på en kommun. Det är faktiskt väldigt roligt. Väldigt roligt men stundtals väldigt svårt.

I alla fall, i tider av sysslolöshet börjar man ju tänka. Och det är f*n helt galet att min stora dotter fyller 21 år i år. Hon har ju flyttat hemifrån. Och om en vecka flyttar hon till en ny lägenhet. En 2 rok i en förort här i Stockholm. Hon har verkligen haft flyt med lägenhet. Tvåan som hon flyttar till är så fin och den ligger i ett så fint område också. Jag är säker på att hon kommer att trivas.

Och sedan mina två små. De ska fylla 9 år och 13 år. Bara det är ju sjukt. Så stora. Vad hände med all tid? Ibland känns det som att man arbetat så mycket och sedan all vardagslogistik och vips är barndomen borta. Rent logisk vet jag att jag varit mycket och är mycket med mina barn så det är bara min känsla. Men tiden rinner iväg så snabbt. Det är fint, det är skrämmande. Det är en gåva att få se sina barn växa upp men det är samtidigt lite melankoliskt. Tid är ju verkligen något som man aldrig får tillbaka.

I år har jag varit gift i 12 år. 🙂 Det är grejer det.